Socialdemokraternas tidigare raspolitik får Sverigedemokraterna att framstå som antirasister.

När man rotar i det förgångna hittar man ofta händelser som krackelerar de föreställningar och den världsbild majoriteten av medborgarna har. Socialdemokraterna har t ex med sin tidigare rasbiologiska forskning, varningar för invandring av (det de kallade “mindervärdiga reselement” och omfattande steriliseringar (social sanering) av människor med låg intelligens eller asocial karaktär, bedrivit en raspolitik som får Sverigedemokraterna att framstå som antirasister.

Här kan du läsa om den framstående socialdemokraten Erik Brandt som hyste en ofantlig beundran för Adolf Hitler.

Hitler nominerades till Nobels fredspris av socialdemokratisk riksdagsman

“Adolf Hitler är dock vår tids oförliknelige, gudabenådade frihetskämpe, och miljoner människor blicka upp till honom såsom fridsfursten på jorden” Erik Brandt (s)

Adolf Hitler blev år 1939 nominerad till Alfred Nobels fredspris av den 54-årige riksdagsmannen Erik Brandt, prästson från Borrby i Kristianstad län. Brandt var representant för socialdemokraterna i första kammaren. Han fick riksdagsplatsen då den socialdemokratiske riksdagsmannen Gunnar Myrdal reste till USA för att undersöka rasproblemen där ( redovisades senare i hans bok An American dilemma). Brandt var en erfaren politiker som varit varit landstingsman under 12 år.

Så här skrev Erik Brandt till nobelkommittén:

“Till Det Norske Stortings Nobelkomité.

Undertecknad tillåter sig härmed vördsamt föreslå, att Nobels fredspris för 1939 måtte tilldelas Tysklands rikskansler och Führer Adolf Hitler, vilken enligt miljoner människors uppfattning framför varje annan man i hela världen är förtjänt av denna höga utmärkelse.

Det framgår av autentiska dokument, att världsfreden var i stor fara i september 1938 samt att det hängde på timmar, att ett stort europeiskt krig skulle utbryta. Den som i detta farofyllda läge räddade vår världsdel från den fruktansvärda katastrofen var utan minsta tvivel i främsta rummet det tyska folkets store ledare, vilken i det avgörande ögonblicket frivilligt avstod från att låta minan springa, ehuruväl han hade fullkomlig makt att släppa loss världskriget.

Av sin glödande fredskärlek, tidigare bäst dokumenterad i hans berömda bok Mein Kampf - näst Bibeln världslitteraturens kanske yppersta och mest spridda verk - och hans utomordentliga gärning att med enbart fredliga medel, utan blodsutgjutelse, med Tyskland införliva Österrike, förmåddes Adolf Hitler vid ovannämnda kritiska tillfälle att avstå från våld vid befrielsen av sina hemlängtande landsmän i Sudeterna och i sin legitima strävan att göra sitt fädernesland stort och mäktigt. Det är högst sannolikt, att Hitler, därest han ostörd av ännu förefintliga krigshetsare får i fred fullfölja sitt höga syfte, inom överskådlig tid kommer att pacificera Europa och kanske hela världen.

Emellertid finns det tyvärr ännu ganska många människor, vilka icke förmå inse storheten i Adolf Hitlers fredssträvanden, och jag skulle av hänsyn till detta faktum icke ha funnit tiden redan nu mogen för ett framförande av Hitler som kandidat till Nobels fredspris, därest icke ett antal medlemmar av Sveriges riksdag föreslagit en annan kandidat, nämligen Englands premiärminister Neville Chamberlain. Ett sådant förslag förefaller föga genomtänkt. Ty visserligen är det sant, att Chamberlain genom sin utomordentliga hänsynsfullhet och förståelse för Hitlers pacificeringssträvanden i hög grad bidragit att rädda världsfreden, men i sista hand låg dock avgörandet hos Hitler och icke hos Chamberlain! Det är Adolf Hitler och ingen annan som vi främst ha att tacka för att fred ännu råder i större delen av Europa, och till honom knytas också förhoppningarna om framtida fred.

På grund av Chamberlains likväl obestridliga förtjänster om freden kunde det möjligen synas påkallat, att en mindre del av fredspriset tilldelades honom, men riktigast torde dock vara, att intet namn får ställas vid sidan av Adolf Hitlers och fördunkla detta. Adolf Hitler är dock vår tids oförliknelige, gudabenådade frihetskämpe, och miljoner människor blicka upp till honom såsom fridsfursten på jorden.

Stockholm den 27 januari 1939

E. G. C. Brandt, ledamot av riksdagens första kammare

PS Efter tyskarnas nederlag försökte Brandt inbilla folk att brevet till Nobelkommittén var avsedd som ironi. Att han skulle förolämpa Nobelkommittén på detta sätt är helt osannolikt.

Taggar: Add new tag, demokrati, hennix betraktelser, libertarian, nationalism, nils-eric hennix